16 juli förlorade jag en jävligt stor del av mitt liv. En person som verkligen betydde så himla mycket, vi stod varandra så nära det sista. Jag skämdes inte för att säga något till dig.
"Fixade iordning en ram med gamla bilder på mig, pappa & mamma, stora syster patricia och lillebror alexander. En grej som kommer betyda rätt mycket för mig. Våran familj har inte haft det speciellt lätt genom åren. Men ändå älskar jag dom så himla mycket, och efter allt så inser man att man verkligen behöver sin familj för att klara sig. Jag valde att bara ta pappa, mamma, stora syster och lillebror för att det är dom jag har mest kontakt med och dom har väl alltid varit vid min sida alla år. Jag hoppas verkligen detta som hände förra veckan ordnar sig!
obrigado por tudo, eu te amo"
Den här texten skrev jag bara några dagar innan detta hände. För att jag insåg att man behöver sin mamma och pappa för att klara sig och för att jag verkligen älskar er. När du sa dom där orden, tårarna bara rann.. Och jag har fått klara mig utan dig ett bra tag nu, min egen mamma som jag verkligen älskade(älskar). Varförvarförvarför? Varför ska det här hända EN GÅNG TILL. Allt var ju äntligen bra. Vad hände med dig den dagen? Vad gjorde jag som var så himla fel? Jag har försökt så himla mycket. Jag brydde mig så himla mycket, så säg fan inte att jag är egoistik. För jag har brytt mig hela tiden, men jag visste ju inte vad jag skulle göra. När det med pappa hände, då fanns jag där så fort du sa något. Jag gick in till dig rum och kollade till dig flera gånger, vi satt och prata om det och vi båda satt och grät och kramade om varandra. Jag var rädd om dig, att du skulle göra samma sak. Samma med min bror, när du bad mig komma hem. Kom jag inte hem direkt? Jo bara för att jag brydde mig. Jag vill iallafall inte välja mellan någon, det är det sista jag vill göra. Åh, det här är verkligen det svåraste beslutet jag någonsin gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar